Skärmtid är ett ointressant begrepp

Elza Dunkels sammanfattar den senaste debatten om skärmtid i sin blogg. Som vanligt är det moralpanik över ny teknik i ena lägret och få med kunskap i det andra. Hon beskriver vikten av att  stå upp för våra unga.

Det kan tyckas som att de här märkliga vuxna som är rädda för skärmar är rätt många men så är det knappast. De är för det första en utdöende art eftersom de stretar emot en utveckling de inte kan stoppa. För det andra är det en lättare ståndpunkt att ta och därför hörs de mer. Det är svårare att stå upp och försvara sitt barns skärmtid eftersom det finns såna moraliska och känslomässiga dimensioner på frågan. Därför tror jag att det är viktigt att dra lans för ungas (och föräldrars) rättigheter och inte bidra till den vidriga, moraliserande bild av unga som pumpas ut av såna som psykologen och barnläkaren.

På SVT Opinion sammanfattar hon det på ett sätt som jag instämmer i till fullo.

Forskning visar dessutom att tid inte är någon bra indikator på hur barn påverkas av skärmanvändning. Studier har visat att vad vi gör vid en skärm är viktigare än hur länge vi gör det.

Det är vad vi gör vid skärmen som är det viktiga.

DN-artikel om Pokémonjakt och skärmberoende

Pikachu costumeI en artikel i DN, Jakten på Pikachu hotar våra sinnen, skriver Katarina Bjärvall om en ny bok, i-Minds – How cell phones, computers, gaming, and social media are changing our brains, our behaviour, and the evolution of our species, av den kanadensiska psykologen Mari S Swingle.

Till en början förfaller artikeln nyanserad och välmenande och skribenten Katarina Bjärvall skriver så här om skärmtid:

Användningen är oproblematisk om den är underordnad den verkliga verkligheten, men blir ohälsosam om den är överordnad.

Det verkar ju vettigt. Det tycker jag verkar vara ett oproblematiskt förhållningssätt. kombinera gärna med en strävan efter att skärmtiden skall vara varierad, kreativ och social. Men sedan klämmer Bjärvall tid med följande råd:

Konkret betyder det: Ingen skärmtid för barn under fyra eller helst sex år. Max en timme, plus arbets- och studietid, för äldre barn, ungdomar och vuxna. Den som är spelberoende måste sluta spela helt.

Då blir det riktigt galet. Bokförfattare tar ut svängarna ännu mer och skriver:

digitaliseringen hotar så viktiga värden som människans känslighet, sinnlighet och varseblivningsförmåga; vårt minne, tankekraft, inlärning och intelligens; vår kreativitet och innovationsförmåga, ja, i grunden hela vår utveckling och fortlevnad som art.

Artikel är enligt Elza Dunkels illa underbyggd med svagt stöd i forskningen och henne litar jag mer på. Läs hennes twitter och blogg där hon sågar artikeln.

 

Recension – Föräldrar och e-sport

Skärmavbild 2016-08-17 kl. 18.27.59

Föräldrar och e-sport – Att vara förälder till en e-sportare är en bok från Sverok och Respect All, Compete!

Läs boken här. Det är en bok med ett tydligt syfte att lära föräldrar vad e-sport är så att de kan stötta sina barn.

Många föräldrar har väldigt lite kunskap eller insyn i hur ungdomars e-sportande ser ut. Det är ett problem eftersom distansen mellan föräldrar och
ungdomar när det gäller spelen skapar svårigheter att kommunicera kring dem och begränsar möjligheten för föräldrar att stötta och hjälpa till att skapa positiva mönster.

Jag tycker det är bra att den här boken finns. Visserligen påtalar vi på tankesatt.se ofta att det finns risker med datorspelande och att det kan gå ut över skolarbete eller jobb. Men det är viktigt med förståelse och dialog.
 Skärmavbild 2016-08-17 kl. 18.28.15
Om du visar uppskattning och nyfikenhet för deras engagemang så ökar chanserna till en konstruktiv dialog kring spelen otroligt mycket.
Många konflikter kring datorspelande bottnar i okunskap. Typiska problem och konfliktområden rör att passa tider för måltider och vila.
Kunskap om matchernas längd och en konstruktiv dialog kring till exempel tider för middag gör att ni slipper många av konflikterna som annars kan uppstå. Ett förslag är att sätta en sista tid för när matchen får starta – till exempel 45 minuter innan det är matdags.
Det är viktigt att fler vuxna har insyn och närvaro i e-sportens värld. Tonen spelare emellan är inte alltid den hjärtligaste. Det finns problem med grovt eller sexistiskt språk och då behövs vuxna som hjälper till med att sätta gränser.
Om du som vuxen ser eller hör exkluderande beteenden i chatten – ta upp det! På samma sätt som du hade tagit upp om ditt barn sagt något elakt till en motståndare i till exempel en fotbollsmatch. Om vi tillsammans visar att hatspråk inte är en naturlig del av e-sporten åstadkommer vi snart en förändring.
Avsändarna vill att e-sporten ska få samma status som annat sportande. Genom att vuxna tar e-sporten på allvar hoppas man att ungdomarna kommer att dela med sig mer av sina erfarenheter och bjuda in till dialog.
Att sälja fika på en idrottsmatch eller fixa kläderna till en dansuppvisning är lika uppskattat som när du hjälper till med att frakta datorer och skärmar till LANet eller bär stolar och bord för att hjälpa till att sätta upp allt. Om ditt barn själv vill arrangera ett evenemang så kan du t.ex. hjälpa till med att hitta lämpliga lokaler att ha arrangemanget i, erbjuda dig att hålla i cafédelen, ta kontakt med föreningar och studieförbund som skulle kunna hjälpa till och skjutsa ungdomar och datorer. Fråga ditt barn vad hen skulle vilja ha hjälp med, visa att du tar hens spelande på allvar och vill stötta det på de sätt du kan.
Vi har anordnat LAN på vår skola tidigare men senaste året har det inte blivit av på grund av att vi inte har haft nog med engagerade lärare som kan finnas med under LANet. Det känns lite dumt att vi inte tänkte på att utnyttja den resurs som föräldrarna utgör. I år ska vi prata om datorspelande på föräldramötet.  Jag skulle gärna se att vi engagerar föräldrar till ett LAN nu i höst.
Du kan läsa mer om boken och avsändarna på sajten E-sportförälder.